Feminism. Ett ämne som gör alla arga på något sätt.. 

Ett ämne som är jävligt svårt att diskutera utan att alla brister ut och börja skrika på varandra med sina desperata röster om att det är faktiskt dom själva som har rätt.

Jag är exakt likadann! (Oups) Men ibland kan jag inte förstå hur man inte kan tycka som jag även om min favorit menig är att 'alla har faktiskt rätt att tycka så som dom vill' 

Ja, men tänk om någon tycker helt jävla idiotiskt? 

Lite dubbelmoral.. 

Men jag tänker just nu skriva varför jag kallar mig själv för femist.

Jag vill stå bakom att femismen har gjort för världen. Hur femisiter runt om på jorden har drivit en modig kamp för kvinnor ska ha precis lika stor rätt till världen som män. 

Jag kan kan bli riktigt arg när jag tänker på att män kännar högre lön än kvinnor för dom anses vara just 'män' 

Jag vill att mina barn i framtiden ska slippa leva i ett samhälla där dom förtrycks av sin sexuella läggning, kön eller kultur.  

Abortlagar, sexualupplysningen, rätten till preventinmedel, våldtäkslagar, rätt till arbete, högre lön, föreldrar ledighet , barnomsorg, rösträtt är bara några fåtal saker som femisiter kämpade för innan jag kom till världen.

Och det här med utseendet är upp till var och än om man vill ha orakade armar och ben eller kort hår. Det handlar INTE om att alla femister gör så utan upp till var och en. 

Jag kan bubbla av ilska när jag tänker att det är 2014 och män fortfarade kännar mer en kvinnor. Sjukt.

Jag är tröt på media med sina osynliga förtryckade rubriken om 'Så här går du ner 5 kilo' inte en jävla gång kan människor vara nöjda med hur dom ser ut?

Men mest av allt blir jag arg över att man inte kan tycka till utan att bli påhoppad av anonymt hat på nätet.

/Frizoon

Hej! 

Det här blir mitt första inlägg på Frizoon.Det känns bra att blogga. det är inte direkt något nytt för mig, jag har bloggat sedan jag fyllde 9 år. Jag älskar att komma hem, det kanske har varit en siktdag i skolan och kännslan när man kommer hem och få sätta sig och skriva av sig. Så härligt!

Men jag slutade för tre år sedan. Jag skrev på min blogg en jävlig dum grej som sårade någon som betyder väldigt mycket för mig. Så jag la ner bloggen som jag hade kämpat med i 7 år. 

Det känndes ändå meningslöst. Jag hade inte många läsare men jag hade trogna följare och jag saknar deras stöd i kommentarerna.  

Men förutom det var det också en befrielse. Jag kunde ligga uppe om kvällarna, en sten i magen att jag inte hade bloggat på några dagar. Jag var livrädd att dom få läsarna som jag hade skulle försvinna.

Men när jag väl tog bort bloggen känndes det både sorligt och otroligt skönt.

Jag visste att jag skämdes för mycket för att skriva ett inlägg till. Jag levde i min värld och jag fattade inte att jag kunde såra någon för en löjlig sak jag skrev som egentligen skulle menas som skämt...

Men nu! Efter drygt tre år är jag tillbaka!

Även om jag inte får tillbaka mina läsare så bryr jag mig inte. För det här är inte samma blogg. Det här är en ny stark blogg med en stark tjej som vågar visa sina åsikter om allt.

Mitt mål med bloggen är få unga människor som mig själv att våga skriva vad dom tycker. (Utan att kränka någon) 

Det viktigaste är inte vad man tycker till om, det viktigaste är att tycka till.